Weekendleaks

Nu är det en adventsstjärna och ljusstake även i våra fönster. Det har dröjt lite eftersom ljusstaken ramlade i golvet och slutade fungera när den egentligen skulle ha tänts vid första advent.



Det lyser fint i många hus och stugor och julgranen är tänd på torget men det är ändå svårt att förstå att det bara är två veckor kvar till jul.







Det är väldigt mycket mörkare i Malex än i sta´n. Av snön som kom för några dagar sedan är det bara några små högar kvar i vägkanterna. Ska man gå ut får man passa på under den korta tiden det är ljust och då är det ju förstås bra att det inte är snö på stigarna.



Det verkar kantarellerna också tycka. Att det har varit tidernas kantarellår har väl inte undgått någon men aldrig tidigare har jag hittat kantareller den 10 december. Det blev ingen stor skörd men fyra fina svampar förgyllde vår "nobellmiddag".



 

Idag är det ett år sedan mamma gick bort. Då hade vi redan klarat av det mesta av sorgearbetet eftersom hon drabbades av en demenssjukdom och lämnade oss mer och mer allt efter som tiden gick. Skönt för oss anhöriga var att hon blev mycket väl omhändertagen på Garnisonens vårdboende i Linköping. Nu är även mammas namn ingraverat under pappas på gravstenen på kyrkogården i Malexander.







Vi har mamma och pappa att tacka för att vi rotat oss som fritidsboende i Malexander. Vi bodde i Boxholm och när vi på 1960-talet skulle åka och bada blev det ofta till Malexander. Med packad matsäck tillbringade vi härliga sommardagar i Garpan eller Bålnäs. Efter att ha tittat på en del torp som var till salu i Boxholmsskogarna kom föräldrarna fram till att en tomt i Malexander var det bästa alternativet och där skulle sommarbopålarna slås ned. Det beslutet är vi glada för nu.

I snart 40 år har Malexander varit vår fasta punkt och sommarparadis. Det har också varit en plats att åka till för att bara ha tyst och lugnt när stressen nafsat en i hasorna. Nu har vi byggt ut vår stuga för att kunna ta emot en ny generation. Utrymmet kanske inte räcker till ändå och vem vet, i framtiden kanske vi blir fler släktingar som äger sitt eget hus och träffas i Malexander.

Det hade mamma och pappa gillat.

En dag under semestern kom vi på att vi skulle försöka paddla våra kajaker från Sommen via Lillsjön och flottningsrännan till Maljen. Det blev en riktig strapats.



Det gick vågor med vita gäss på när vi kom ned till ångbåtsbryggan där vi tänkte hoppa i kajakerna. Innan jag hunnit krångla mej ned i sittbrunnen hade flera vågor slagit in över båten och en del vatten skvalpade på botten. Väl ute på vattnet gick det ändå bra i våra stabila kajaker och vi tog oss in i viken vid Nybro.



Vi fick bära båtarna över Kisavägen. Det var inga problem. Nästa prövning kom när vi skulle ta oss i kajakerna i Lillsjön. Det var mycket nära att jag välte när halva kajaken stod på land och halva var på väg under ytan i sjön. Jag höll mej fast i ett hasselsnår med ena handen och tog spjärn med paddeln mot strandkanten med den andra. Suck, det lyckades och på Lillsjön var det inga vita gäss så det blev en lugn färd mot vasskanten på andra sidan. Men inte hittade vi någon flottningsränna inte.



Vi drog upp våra båtar vid den lilla badplatsen och gick ut på spången genom vassen för att se om det fanns något kvar av flottningsrännan och om det kunde vara möjligt att hitta den med hjälp av något riktmärke. Jodå, rännan fanns och vi spanade in ett träd i yttersta vasskanten.



Skam den som ger sig! Vid riktträdet tog vi fart in i vassen och bland tuvorna. Först verkade det hopplöst men efter några meter av kamp med naturen öppnade sig rännan, visserligen smal men den var där. Vi tog oss under spången och vidare genom den smala kanalen där vassen bitvis höll på att återta utrymmet, bitvis genom näckrosorna som i en sagofilm eller kanske i en kärlekstunnel. Den förtrollande känslan förtogs dock av att det droppade dyvatten från paddeln och vassen rev en på underarmarna när den vek sig undan för oss inkräktare.







Det blev en ganska lång färd i resterna av flottningsrännan, med risken att vi skulle fastna och vara tvungna backa tillbaka. Inte något önskescenario. Men till slut glesnade det och med några sista paddeltag öppnade sig Maljen. Här var det ännu lugnare och fridfullare än på Lillsjön.







Hemvägen kändes mycket kortare än utvägen. Nu visste vi ju att det gick att ta sig fram. Det var en spännande utflykt men frågan är om det kommer att gå att göra om den. Snart tar naturen över. De gamla resterna av träkonstruktionen utmed rännan håller på att ruttna, vassen växer så det knakar och naturen tar över.

 

Tänk vilken morsdagsbukett man kan hitta i vägkanten.

Varför ger man sig på att cykla till Malexander? Det är ju ett stolleprov, särskilt när man är 55+ eller?



Förra våren tränade jag till Tjejvättern. Det är ett måste att ha deltagit i någon av Vätterrunda-veckans aktiviteter om man som jag, jobbar i Motala. Tjejvättern är det kortaste loppet så det fick det bli. I slutet av min uppladdning åkte jag därför några gånger till Malexander från Linköping eller till Linköping från Malexander.



I år blir det ingen cykeltävling och jag har ingen träningsplan. Lätt ringrostig tyckte jag ändå att det skulle vara praktiskt att ta cykeln eftersom jag inte kunde åka med bilen som gick till Malexander redan på fredagskvällen.



Fem mil fixar jag nog tänkte jag när jag gav mej iväg. Vädret var perfekt. Sol, lätt vind och inte allt för varmt. Färden gick genom sta´n, förbi Flygvapenmuseet i Malmslätt, via Vikingstad med runstenar i hagarna och helt nybyggda villor på ett fält strax intill.



I Gällsta –Lundby, efter 1,5 mil var det dags för rast på en trappa till ett gammalt magasin. Fortfarande dominerade de vidsträckta åkerfälten men ju närmare Ulrika jag kom desto mer övergick landskapet i småbruk och storskog. Dofter från blommande hägg och andra vårväxter varvades med odörer från gödsling av åkerfälten.



Vid rasten i Ycke naturreservat, ca 5,5 mil senare var jag präktigt trött.







Jag dukade upp lite energipåfyllning- så betraktar man faktiskt macka och saft i det läget-på bordet och satt en stund på bänken och vilade.



Skulle jag nu välja den längre asfalterade vägen via Danielshammar eller våga mej på en tvärsväg från Grytfall till Mellansjö som jag sett på kartan? Säkert i grus och kanske inte framkomlig. Det blev den längre asfaltvägen.



Ha! En räv stod mitt på vägen strax före Danielshammar. Undrar om den har dvärgbandmask? Den hoppade snabbt iväg när den såg mej.



Efter avfarten mot Malexander kommer man in på ett av de vackraste vägavsnitt man kan tänka sig, förbi Danskebo och Mellansjö.







Tur att det åtminstone var vackert för det stod Malexander 1,2 mil på vägskylten och jag cyklade på energimässig övertid.







Efter de sista uppförsbackarna vid Malgeryd var jag äntligen i hemmaskogarna och det var en härlig känsla att cykla in i Malexander. Vid Pelarvallen var flaggorna hissade efter dagens fotbollsmatch.

Lite stel men nöjd rekommenderar jag en cykeltur eller kanske flera i trakterna kring Malexander. Vill man inte cykla kan man åka motorcykel vilket många gjorde den här fina dagen. I värsta fall kan man ta bilen. Det gjorde jag på tillbakaresan. Tack och lov att det finns cykelpinnar!

Var det midsommar vi firade för några dagar sedan?



Byn var full av lättklädda människor och en del hade knappt några kläder alls. De flesta bastar-damerna tog ett eller flera dopp i sjön. En del barn behövde inte ens basta för att uppskatta ett bad. Blommor och blad växte så man kunde se det med blotta ögat. Lommen hoade i Axsjön. På restaurang HönsaLottas veranda satt matgästerna och kanske några som bara tog en kall öl. Folk drog sig in först när solen gick ned och då kom myggen.



Men hallå, det var ju bara påsk!







.....och vi har mycket mer av allt det härliga framför oss.

På vägen till Malexander på ett av de små åkerfälten betar en trana. En trana här är mer spännande att se än de många hundra som rastar vid Hornborgarsjön.



Blåmesen håller på att flytta in i en av våra fågelholkar. De första husvagnscamparna har kommit och utanför flera stugor som varit vinterstängda pågår det första trädgårdsarbetet.

 

Härligt, nu går detta att ta en runda runt Axjön igen. Ingen snö, inget mörker hindrar. Tussilago, blåsippor och vitsippor växer utmed vägen.





 

När jag passerar husgrunden till backstugan under Hällebo tänker jag på hur härligt det måste ha varit med våren på den tiden då det bodde folk i enkla stugor i skogarna. Det väntade säkert en tid med mycket arbete men chanserna var större att ungarna skulle hålla sig friska och överleva och man behövde inte frysa. Jag flåsar på för att orka springa 5 km i Blodomloppet den 26 maj, vilken lyxsysselsättning.

 

Jag har just passerat ett matningsställe för vildsvinen som jag inte sett förut när det prasslar till bakom mej. Jag tittar över vänster axel men ser inget. Jag tittar över höger axel och där kommer en joggare. Inget vildsvin alltså. Skönt!

Vintern vägrar släppa greppet. 8 grader kallt på söndagsmorgonen. På lördagen kopplade våren ändå ett rejält grepp och nu känner man tydligt vem som kommer att vinna. Många var ute och njöt av solen. Själv satt jag i en solstol bakom en snöhög på tomten.



Vintern har gått hårt åt ångbåtsbryggan. Den är, som framgår av bilden, helt oanvändbar.







Det är bråttom att reparera den så att Boxholm 2 och gästande båtar kommer in till Malexander.



Isen har inte bara en förstörande kraft, den är lurig också, särskilt så här på vårvintern. Det visste jag och gick väldigt försiktigt i strandkanten mellan ångbåtsbryggan och Garpan. Jag hukade under alarna men när jag kom till ett träd som fallit ut i sjön tänkte jag att jag skulle runda det på isen. Den verkade hålla för kompisen. Några steg gick det bra men sedan-glufs-så gick jag igenom med ena benet och fick stöveln full med vatten. Nu var det ingen större dramatik, det var grunt, det var härligt väder och jag hade nära hem men man får en känsla av hur det hade varit att plurra längre ut.



Det rör sig många djur i Malexanderskogarna. Vildsvinen ser vi spår av, grävlingen möter man ibland, ett lodjur visade sig också en gång för flera år sedan. Nu kan det också vara en varg i trakten. Intressant tycker jag men om jag hade får skulle jag nog vara lite mindre road.



Karaktäristiska spår av änglar kunde också ses utanför vinterbastun. Det verkade som om minst fyra stycken varit i farten. Men det är det jag alltid har sagt, finns det änglar så finns de i Malexander.

Vägen mellan Boxholm och Malexander visar tydligt att ”än så är det långt till vår”. Det gäller även gatorna i byn som blir isbanor framåt kvällen när temperaturen sjunker.







Ett vårtecken är ändå att de är ljust när det är dags att gå till bastun. Allt fler damer hittar till vinterbastun vid Pelarvallen. Den är en mötesplats om man vill träffa några av dem som kurar i stugorna. Jag längtar efter sommarbastun som lär starta i mitten av april. Då är det dopp i Sommen som gäller för att svalka sig. Nu är alternativen kalldusch som bara är hur hemskt som helst eller att gå ut och rulla sig i snön, inte heller det särskilt lockande.  Ett trick är att helt enkelt gå ut och svalka sig på verandan en stund. Helt ok faktiskt.



De solcellsdrivna trädgårdslamporna börjar titta fram ur snön och lyser fint i mörkret-också ett vårtecken, nästan som tussilago.



Var är mina småfåglar? Jag tycker att jag hör dem kvittra lite men de vågar kanske inte tro att det ska serveras några frön och talgbollar. Det blir ju lite sporadiskt med utfodringen. De kanske inte tycker om när det blåser och väntar på lugnare väder.  En skata har inspekterat matstället. Det är inte kråkfåglar jag vill ha vid fågelbordet men några av dem måste ju också få leva.



Och så kör det ihop sig, det är både yoga, psalmsång i Birgittastugan, Vasalopp och 5-mil på TV. Dessutom skiner solen så man borde vara ute. Tänk att man alltid måste välja, till och med i Malexander.  

Ja då ska jag börja blogga. Alla tekniska knutar är lösta och till slut har jag också hittat på ett namn till bloggen. Det var inte det lättaste. Mariannes blogg låter lite tråkigt.



Namnet borde kanske säga något om bloggens innehåll eller beskriva varför jag bloggar och det är väl för att det är fint i Malexander. Ett riktigt smultronställe är det, både bildligen och bokstavligen. Kanske bloggen skulle heta Mitt smultronställe. Men jag gillar ju att plocka svamp också så kanske Tant Kantarells blogg kunde passa. Men vintern då? Jag är ju i Malexander när det varken finns smultron eller kantareller. Då är jag nog mest en stugsittare i mitt fritidshus. Stugsittaren? Nej det låter ju som om jag aldrig går ut och är lite skum.



Plötsligt slog det mej, Weeknd-leeks ska bloggen heta. Jag är i Malexander under veckoslut året runt och jag kan läcka lite om vad som händer och sker.



Nu ska ingen bli orolig eller spetsa ögonen efter skandaler och sensationer. Jag tror inte att det kommer att finnas några mer likheter med Wikileaks än namnet.



Härmed har jag startat mitt liv som bloggare!